En historisk tillbakablick

Broschyr från 50-talet

Sverige har under många år hävdat sig som ett teknikens föregångsland, så även på vägunderhållssidan, eller vad sägs om en 60-åring som fortfarande är ”still going strong”.

1949 var den första prototypen av ForshagaSpridaren monterad på en av Vägverkets bilar från Depåverkstaden i Fryksta i Värmland. Det var Ragnar Eriksson från Forshaga som var uppfinnaren.

Före den tiden bestod sandspridarna vanligtvis av 2-6 man med var sin skyffel, som från ett med räcke försett lastbilsflak slängde ut sand på lämpliga ställen. Blåfrusna näsor och några kronor till tröst var oftast lönen på det vanligen inte alltför eftertraktade jobbet, så succén lät därför inte vänta på sig. På bara några år hade de flesta vägmästarområdena försetts med ForshagaSpridaren. Den kom att finnas från Ystad i söder till Karesuando i norr.

Den roterande valsen med sina utmatningsklackar visade sig vara ett bra val och har efter hand plagierats av många. Den ger den jämnaste spridningen både på bredden och längden, där utmatad mängd enkelt styrs genom förändring av valsens varvtal.

Ragnar var mer förtänksam än han själv kunde ana då han valde att driva spridaren från ”två hål i väggen”. Det naturliga valet kan tyckas ha varit att hämta drivningen från hjulet, som också flera sedan länge avsomnade konkurrenter valde att förse sina produkter med. Han insåg dock enkelheten i att från förarplats kunna sköta både tillslag och reglera start och stop med en strömbrytaren och doceringen via en reostat.

Tyvärr fick inte Ragnar själv uppleva den framgång över hela Norden, som blev resultatet under en lång följd av år då han tyvärr avled i cancer redan 1952. Hans fru Sonja blev den som under många år framgångsrikt kom att leda företaget tills sonen Allan övertog rodret under 1970 talet.